Det är för mycket nu…

Naturens eget jul-bling-blång.

Naturen stillar tankarna och håller mig kvar i nuet. Det räcker med en bild; behöver inte ens vara på riktigt!

Ja visst är det häftigt, och till och med vetenskapligt belagt att blodtrycket sjunker, stresshormonerna lugnar ner sig och spända muskler slappnar av ute i naturen eller om vi tittar på bilder som den här, tagen av min vän Gula Skattman.

Och minst lika häftigt är att eftersom vi (i alla fall de flesta av oss) känslomässigt reagerar så positivt på naturlandskapet så kan vi genom naturvistelse stärka våra kognitiva förmågor, som till exempel kreativitet, långtidsminne och språk.

Jag känner att jag själv är på högvarv just nu och att jag får stålsätta mig själv för att åtminstone halvvägs leva som jag lär. Men ibland är det bara att konstatera att det är extra svårt att ta tid till meditation, en kort promenad eller att faktiskt fördjupa sig i en kopp riktigt gott te. Och som vanligt; det är i sådana lägen som de aktiviteterna bäst behövs.

I morse skrev jag på Facebook:

Så svårt.
Att leva som jag lär.
Missar påslagen spisplatta. Inte första gången.
Funderar över hur jag ska förklara vad mindfulness är. Möts i den stunden av bilar som envisas med att blinka.
Är plötsligt här och nu; bländar av.

Muntrar upp mig själv med att jag faktiskt ändå kommit rätt långt i mitt medvetnare liv: Jag blir hyfsat fort medveten om när kropp och tankar är på olika ställen!

Snart ska jag gå ut och ta in vår/vinter/höst-dagen… Sköt om er ni oxå